20130604

Tiden går fort när man har roligt, eller vad man nu brukar säga. Inte för att jag tänker påstå att gymnasiet var en dans på rosor, snarare tvärtom. Eller en otrolig blandning. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag har gjort under gymnasiet, men samtidigt så har mycket av det berott på att vissa perioder och personer fick mig att må så bra. Det känns ju mer när man kommer ner efter något bra. Det känns ju mer när någon man faktisk tycker om sårar än.
 
MEN idag är det bara en vecka kvar. 13 år i skolan är slut om bara 7 dagar. Det är ganska sjukt. Allt är klart, inga lektioner är kvar, studentklänning, skor och mössa är fixat. Allt som finns att göra nu är att vänta och längta. Jag önskar att jag kunde beskriva med ord här om hur det känns. Men jag har feber och är mest virrig. Jag är så lycklig samtidigt som jag bara vill börja gråta hela tiden. Någonstans i det stadiet har jag legat i snart en månad.
 
Jag saknar hon som brukade vara min bästa vän. Hon som brukade lyssna och som jag brukade lyssna på. Hon som jag kunde gråta med och hon lät mig. Hon som jag kunde fortsätta vara ledsen över honom framför, trots att jag tjatat ut det för längesen. Men hon finns inte där längre, för mycket annat är i vägen. För många andra. Det finns inte plats för mig längre, och det är synd. Det gör ont.
 
Jag saknar han som var min andra halva. Nej jag vill inte ha tillbaka honom (tror jag), men jag saknar honom så att jag går sönder inombords. Det är meningen att han ska vara med på min student, han skulle vara med i alla mina viktiga stunder. Och jag i hans. Tillsammans skulle vi två klara oss genom allt, trots att ingen trodde på oss. Men nu har det gått alldeles för lång tid och blivit alldeles för djupa sår. Vissa sår börjar bli ärr på oss båda tror jag, det är bra. Men jag önskar så himla mycket att han vore här nu, han skulle förstå. Nu förstår ingen.
 
Men tillbaka till det glada, det lyckliga. Jag älskar min familj och mina riktiga vänner. Dom som finns där, alltid. Dom älskar jag villkorslöst. Nu fick jag fruktansvärt ont i magen och bröstet så att jag knappt kan andas, dags att sova. .
 
Sju dagar till. Det klarar jag nog.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0