16/11

Jag är så trött. Inte sov trött. Hela kroppen är matt. Tom. Jag måste gå till skolan. Men jag kan inte, alldeles för många minnen där. Jag vill inte. Jag vill inte se allas bedrövade blickar när dom kollat på mig, som om dom vet att jag kommer bryta ihop när som helst. Dom vet. Det värsta är att för inte ens en vecka sedan, låg han här bredvid mig. På exakt samma ställe som jag ligger på nu. Och det gör så ont. Slutar det? Det gör så att jag knappt kan andas.


15/11

Hur kan han som var mitt allt. Min person. Min bästa vän. Min. Hur kan han inte vara min längre? Det värsta är alla minnen. De som vägrar sluta att visa sig i mitt huvud. Och tomheten. Jag är bara ett skal. Det är inte lätt att gå från två till en på bara en minut. En minut sen var det slut. En sista kram. Ett hejdå. Hur klarar man sig utan sin bästa vän? Utan han som kan allt om en, som man kan berätta allt för och som håller om en när allt är för jobbigt? Hur gör man? Och slutar tårarna någonsin att rinna? Försvinner klumpen i halsen, eller den i magen som gör det omöjligt att äta? Kommer ångesten att sluta finnas här? Kommer jag att sluta tänka "tänk om"? Kommer jag någonsin förstå att han inte är min längre. Han är inte min. Jag kommer inte att kyssa hans läppar igen. Aldrig hållla om honom, dra händerna igenom hans hår. Aldrig igen.
Jag klarar det här. Om bara tårarna slutar rinna någongång.
 

RSS 2.0